På väg in genom dörren kände jag att jag rynkade pannan. Hade fått en kommentar från kunden om att vi ”flummade” på förra mötet. Flummade!? Va? Det här var ett företag som hade god struktur själva – mina frågor hade varit en del av en medveten coachningsmetod. Hade de inte förstått något alls? Kunden klev fram mot mig och gjorde en yvig gest med båda armarna.
- Tack!!!
Jag hann inte ens säga något, eftersom han pratade vidare, entusiastiskt.
- Du har hjälpt mig att se precis hur jag ska göra. Nu vet jag vilka marknader jag ska satsa på och vilka marknader jag inte ska satsa på, vilket mål jag ska ta först och vilka saker jag inte ska prioritera. Jag hade aldrig trott att några möten med en ALMI-rådgivare skulle kunna leda mig så långt. Gladare person har jag inte sett på länge. Men gladast var nog ändå jag – det är så roligt att se den där framtidstron, klarheten, övertygelsen som en bra ledare har när han eller hon vet vart företaget är på väg.
Det första VD:n sa till mig i det första mötet vi hade var – Vad tusan gör vi nu? Och inte var det så konstigt. Läget var kritiskt. Företaget hade ägnat det senaste året till att slimma organisationen, vässa erbjudandet och verkligen fått till en ”lean business”. Allt såg bättre ut än någonsin. Så vände konjunkturen. Försäljningen dippade. En del kunder ville avvakta. Andra ville dra ner sina planerade inköp. Andra gick omkull. Företaget fick en akut likviditetskris så att ställa sig frågan ”Vad tusan gör vi nu” var ytterst relevant.
EN ONSDAG KL 13.02, SAMMA PERSONER
Jag rådde kunden att börja tala med banken, men de var tveksamma till att ensamma skjuta till mer medel. Ägarna då? Hade de några tillgängliga medel för att lösa den här tillfälliga krisen? Jo, visst, men inte så att det räckte hela vägen. Vad gör vi nu? Skatteverket, kan de hjälpa oss? Bingo! Just i det här fallet kan vi skjuta skatten framför oss, vilket ju förbättrar likviditeten. Men vänta nu, om vi gör det och ägarna skjuter till sina medel och vi på ALMI beviljar ett lån; då kanske vi får banken med oss också?! Eller?
EN MÅNDAG KL 13.30
Några möten och en hel del pappersjobb senare satt jag där med VD:n igen. Vår fyrpartslösning hade gått igenom. Företaget hade pengar på kontot. Efter en härlig pratstund jäktade VD:n tillbaka till kontoret för att ta hand om kunderna som så sakteliga börjat lägga beställningar.
Det sista hon sa till mig innan hon gick var –Wow!
Det var det allra första mötet, och jag ställde frågan om vilket problem produkten skulle lösa.
- Det är inget problem, sa kunden, det är bara en ny typ av produkt.
Hon var verksam i branschen sedan tidigare och hade därför god kunskap om målgruppen. Det jag ville få henne att fundera över var om hon hade hittat den bästa lösningen, så att hon sedan skulle få lättare att nå ut med den, till en marknad som verkligen var intresserad.
- Hmm, du menar så, sa hon och såg fundersam ut.
En fredag kl 15.30, samma personer
Redan till nästa möte hade idén växt och blivit tydligare. Hon hade också byggt en mycket enkel prototyp av papper och tejp, som visade funktionen. Det såg bra ut. Men var det möjligt att tillverka?
- Nu kan det vara dags att ta hjälp av en industridesigner, innan vi kontaktar en patentjurist, sa jag.
- Oj, jag har inte pengar till det.
- De kostnaderna kan vi stå för, i alla fall upp till en viss gräns, eftersom vi bedömer att idén är ny och har utvecklingspotential.
- Jaha, men…det är ju jättebra, vad spännande!
Och så vidare…
Efter det tog det någon månad tills vi gemensamt hade hittat kontakter för tillverkning. Dessutom tipsade industridesignern om en återförsäljarkedja som var intresserad av ett samarbete. Snart når produkten sin marknad. Ingen vet var det slutar – det kan bli hur stort som helst.