Riskkapitaltips
14 februari 2019

Riskkapitalresan: Tänk på det här – innan ni skriver på aktieägaravtalet

Ett av de viktigaste dokumenten du som entreprenör någonsin kommer att skriva på. I tredje delen av Almi Invests Riskkapitalresan går experterna Marcus Boijemyr och Karing Ebbinghaus igenom aktieägaravtalet.

 

Ni har byggt ett starkt team och paketerat ert varumärke. Nu är det dags att sätta premisserna för förhållandet mellan investerare och bolag genom ett aktieägaravtal.

 

”Vi pratar om det som ett förhållande. Man ska känna att samarbetet mellan investerare och grundarteamet ska bli bra och det är vad aktieägaravtalet reglerar. Det ska inte vara något skrämmande”, säger Almi Invests Fund Manager Marcus Boijemyr.

I grunden handlar aktieägaravtalet om två punkter: Kontroll och ekonomi. Men vad det innebär i praktiken kan vara svårt att veta för nya entreprenörer. Därför ska vi nu titta på några vanliga punkter i aktieägaravtalet och hur ni kan tänka kring dem innan det är dags att skriva på:

1. ”Se till så att beslutskatalogen inte är orimlig”

Avtalsmässigt utövar investerare (minoritetsägare) primärt kontroll via beslutskatalogen som är en del i aktieägaravtalet. I den avhandlas vilka beslut som kräver ett godkännande från investerarna innan de tas. Eftersom investerarna sällan har över 50% av aktieinnehavet blir beslutskatalogen som ett skydd för att investerarna ska veta att caset de investerat i följs. Några av punkterna är vanligtvis:

 

  • Väsentliga förändringar i bolagets inriktning.
  • Utgivning av nya aktier.
  • Försäljning av bolaget.
  • Beslut om fusion, likvidation eller annan större organisationsförändring.

Enligt Marcus Boijemyr kan det vid en första anblick verka som att riskkapitalisterna därmed är nere och detaljstyr, men han menar att det finns ett behov av att avdramatisera beslutskatalogen.

Då undviker man onödig micro-management från investerarna.

”Om bolaget sköts väl och man har förtroende för varandra är det aldrig något dramatiskt. Det är inte heller orimligt att man som investerare och minoritetsägare har ett skydd för att pengarna används på det sätt som överenskommits.”

 

Men det som grundarteamet ändå bör tänka på är ifall de anser att kraven och nivåerna som definieras i beslutskatalogen är rimliga enligt dem. Det man vill undvika är att beslutskatalogen skapar en tröghet i det dagliga arbetet.

”Det vill säga att man undviker onödig micro-management från investerarna”, säger Marcus Boijemyr.

Ett exempel kan vara en beloppsgräns kring vilka avtal som kan ingås i bolagets namn utan investerarnas godkännande. Beroende på bolagets verksamhet kan en rimlig nivå på denna beloppsgräns variera stort.

2. ”Diskutera och kom överens om exithorisonten”

När investerare går in i ett bolag är det underförstått att investeraren någon gång vill ha utdelning på pengarna de har investerat. Både investerare och grundare är överens om att bolaget ska byggas men känslomässigt kan synen på hur det ska göras skilja sig åt mellan parterna.

 

Det är vanligt att ha en drag along-klausul i avtalet, så att om en part som representerar en viss andel vill sälja så kan de ”tvinga” med sig de andra. Om grundarna känner sig nöjda med en värdeökning på två gånger pengarna och därför vill sälja är det en jättedålig investering för de som gått in med kapital. Därför måste man titta på varje specifikt fall och komma överens om en exithorisont och villkoren i drag along-klausulen.

 

”Det är bra att inte bara slentrianmässigt skriva att om 60 procent vill sälja så gör man det. Man måste titta på investeringshorisonten och ägarbilden och prata om det redan från början, så man har förstående för varandras agerande.”, säger Investment Managern Karin Ebbinghaus.

 

Är det inte samma team längre blir investeringen mindre värd.

För att skydda investerare och grundarteamet är det också vanligt med lock up- och vesting-klausuler. De finns till för att nyckelpersoner inte ska lämna bolaget och därmed försvaga investeringen. I lock up-klausulen åtar sig grundarna att stanna i företaget under en viss tidsperiod och i vesting-klausulen stipuleras att övriga ägare får köpa alla eller en del av grundarnas aktier ifall de väljer att avsluta engagemanget i bolaget i förtid. Detta är minst lika viktigt för grundarteamet om det visar sig att vissa personer inte bidrar i den omfattning som man först var överens om.

”Vi investerar i ett team och är det inte samma team längre blir investeringen mindre värd i våra ögon. Lock up och vesting är ett sätt att i aktieägaravtalet skapa en grund för sitt åtagande och se till att man följer upp det”, säger Karin Ebbinghaus.

3. ”Det är skillnaden mellan en good och bad leaver”

En nyckelfråga om någon ska lämna bolaget är ifall denne ska ses som en good eller bad leaver. Det hänger på hur lock up- och vesting-klausulerna skrivits, men generellt är en good leaver någon som lämnar företaget av mindre klandervärdiga skäl eller om man har kommit överens om detta gemensamt. Det kan också vara på grund av sjukdom, av familjeskäl eller liknande.

Det är inte lätt att tänka på sådana här situationer när man är ung.

En bad leaver är typiskt en person som lämnar utan giltig orsak, eller någon som får sparken eller sägs upp av personliga skäl. Bad leavers brukar då straffas genom att de enligt vesting-klausulen får ett väsentligt lägre pris för sina aktier än vad en good leaver får.

”När man är ung är det lätt att känna sig odödlig och inte tänka på sådana här situationer. Men livet händer och då måste man förstå vad det innebär i de här fallen”, säger Karin Ebbinghaus.

4. ”Både hembuds- och förköpsklausulen behövs”

Hembuds- och förköpsklausulen ger ägarna kontroll över vilka de äger bolaget tillsammans med. Vid första anblick kan det tyckas att de två klausulerna hanterar samma sak men det finns vissa väsentliga skillnader. Till exempel vid vilken tidpunkt som aktierna måste erbjudas existerande ägare eller vilka typer av överlåtelser som omfattas. Därför brukar man ha med både förköps- och hembudsklausuler.

Enligt förköpsklausulen måste en ägare som vill sälja först erbjuda de övriga aktieägarna att köpa dennes aktier innan de säljs till en tredje part. Genom hembudet så är det den nya köparen som måste fråga resterande ägare om de vill köpa tillbaka aktierna. Hembud gäller även vid arv och gåva medan förköp i bolagsordningen endast gäller försäljning av aktie.

 

Då går det inte att göra ett godtrosförvärv.

”Klausulerna är till för att ägarna ska veta vilka de äger bolaget ihop med, så att inte en konkurrent eller en släkting till en tidigare ägare får inflytande”, säger Karin Ebbinghaus.

 

Man kan ha både förköps- och hembudsklausulen i bolagsordningen och i aktieägaravtalet, men säkerställ i så fall att texterna i båda dokumenten överensstämmer.

 

”Kom bara ihåg att bolagsordningen är ett offentligt dokument, så det går inte göra ett godtrosförvärv om man tittat där. Det går aldrig att veta vad ett aktieägaravtal innehåller för det är hemligt och är bara mellan parterna”, säger hon.

5. ”Därför ska ni undvika preferensstrukturer i första skedet”

Preferensstrukturer är förutom värderingen den absolut viktigaste komponenten som avgör hur mycket pengar respektive ägare får vid en försäljning eller likvidation. Det vanligaste är att ägare av preferensaktier har rätt till en viss del vid en försäljning innan ägare av standardaktier får någonting.

Men på Almi Invest undviks preferensstrukturer så långt som möjligt vid en första investering, enligt Marcus Boijemyr.

”Preferensstrukturer kommer oftast in i senare skeden när bolag tar in större summor. Det blir snabbt komplext och vi ser sällan några starka skäl till att introducera detta i bolag i tidiga skeden. I bolag som har fyra-fem olika aktier är det svårt att veta vad aktien egentligen är värd. Det gäller att se upp och tänka till innan man ingår ett avtal med preferensstrukturer”, säger han.

Har man inte koll på det kan man lätt bli lurad.

Läxan kan bli dyrköpt, om en situation som i följande exempel uppstår:
Investerare A har investerat 20 miljoner för 30% ägande och med preferensaktier som ger rätt till 2 gånger investerat kapital och därefter pro rata utefter ägarandel. Bolaget säljs för 150 miljoner och investerare A erhåller först 2 gånger 20 miljoner och därefter 30% av resterande del. Totalt 73 miljoner eller närmare 50% av köpeskillingen. Om bolaget säljs för 70 miljoner erhåller investerare A 49 miljoner (jämfört med 21 miljoner utan preferensstruktur). Även om preferensstrukturer möjliggör att du kan behålla en större ägarandel av bolaget innebär det inte att du behåller lika stor del av värdet av bolaget.

 

”Om en investerare vill ha ett komplicerat upplägg med strukturer bör man räkna noga på det. Man kan lätt bli lurad annars”.

Dessutom vill Almi Invest att grundarna ska ha bra förutsättningar att ta in kapital i framtida investeringsrundor. Med preferensstrukturer kan företagets grundare ha blivit ”utspädda” (trots att de på pappret äger en stor andel av bolaget) och fått klausuler som gör det svårt att ta in andra investerare då reella incitament saknas.

”Det borde ligga i allas intresse”.

 

Läs del 4 i Riskkapitalresan: Här är hemligheten bakom en lyckad investerarpitch.